Ovan statistik från OECD (Health at a Glance 2013). Som ni ser ligger Sverige på spontana (=barnmorska) förlossningar på toppen – topplaceringen är knappast smickrande för Sverige.

I Sverige var den totala sfinkterupturfrekvensen nära 1 % på 70-talet (Laine et al. 2009) men började öka på 80- och 90-talet.

En del i Sverige har använt samma liturgi under de senaste åren: ”Vi har blivit bättre och antalet sfinkterrupturer har gått ner från 4 % (2004) till 3,5 % “. Man vill gärna glömma den långsiktiga utvecklingen i Sverige och statistiken från grannländerna Finland och Norge. Efter 2004 har rupturer minskat från 4,3 % till 2,2 % i Norge och är i Finland fortfarande stabilt nära 1 % under alla år.

Vi har uppmärksammat den oroande utvecklingen i Sverige redan på 90-talet (Pirhonen et al. 1998). Då var det 7 gånger större risk att bli drabbad av en sfinkterskada i Malmö än i Åbo, Finland. Ännu större skillnad rapporterades av Prager et al. 2008 mellan förlossningsklinik i Italien respektive Sverige.

I Sverige finns stora skillnader att bli drabbad av en allvarlig bristning. T.ex. i Varberg rupturfrekvensen ligger på 1,3 % men i låg-risk enheter i Stockholm nära 5 %. Ännu mer oroande, varierar frekvensen enormt både mellan olika barnmorskor samt doktorer i en och samma enhet.

Malin Edqvist och Helena Lindgren påstår i Jordemodern nummer 6-2014 att riskökningen av sfinkterskador i Sverige beror på ett ökat antal av skador i så kallad intern sfinktermuskel (grad 3c enligt Sultan). Detta stämmer inte. Intern sfinkterskada är som regel associerad med en skada även i extern sfinktermuskel. Isolerade skador i intern sfinkter är betydligt mer sällsynta. För en vanlig barnmorska eller doktor är det betydligt mer utmanande att diagnostisera skadan i intern än i extern sfinkter. I Norge har barnmorskor och doktorer i många förlossningskliniker haft focus på att upptäckta sådana skador i årvis. I Sverige använder man inte den internationella klassificering som inkluderar även 3c som diagnos kod trots att dr Eva Uustal Fornell från Linköping har varit med att introducera denna typ av diagnostisering. 

Vi har lyckats bidra i minskning av antalet sfinkterskador på många kliniker i olika länder. Vid nedgång av rupturer minskar antalet skador även i intern sfinkter dramatiskt. För att få någorlunda uppfattning om detta, läs bl.a. Hals et al. 2010.

I Jordemodern barnmorskan Ann Morris vill inte att antalet sfinkterrupturer används som en kvalitetsindikator inom förlossningsvården. Vi är oeniga. Varför skall förlossningsvården vara en fri zon var man kan husera hur som helst? Numera registreras ett stort antal av komplikationer inom vården (infektioner, antibiotikabehandling, förlängd vårdtid etc.). Många av dessa komplikationer/parametrar har ingen effekt på patientens hälsa på längre sikt. Men en sfinkteruptur (trots en vällyckad primärsuturering) påverkar kvinnans liv efter årtionden i 30-50% av fallen. Att blunda och bortse allvarliga komplikationer är definitivt fel väg att gå. Om man tycker att diagnostisering i Sverige inte är tillfredsställande, bör man i stället satsa på utbildningen i diagnosticering (obs. ett nytt inlägg om diagnostiken kommer senare).

Till slut, vad du som barnmorska eller läkare på förlossningen skall göra? KOLLA DIN EGEN STATISTIK, om inte idag senast imorgon. Räkna alla dina sfinkterskador och jämför de mot alla dina förlossningar (barnmorskor vaginala, läkare instrumentella) helst under de 5-10 åren. Då vet du var du ligger och har en utgångspunkt för att förbättra dina kunskaper. Man behöver definitivt inte känna skuld för en sfinkterskada. Analysera ditt sätt att handlägga förlossningen, kanske behöver du ändra något?

1 kommentarer

smulan

06 Sep 2014 23:25

Bra alla barnmorskor borde kolla sin statistik hur får vi dem att inse det. Att förbättra sig. Lyssna på patientens önskemål. Men ändå leda då det krävs.
Tillit och lugn.

Kommentera

Publiceras ej