Forskningen har visat att ett mediolateralt klipp är svårt att utföra korrekt. Andrews et al. 2008 visade vad som hände när vårdpersonal trodde sig ha gjort ett mediolateralt episiotomi. Båda barnmorskor och läkare var säkra på att de gjorde ett korrekt mediolateralt klipp men i verkligheten visade det sig att bara 22 % av doktorer klippte korrekt och INGEN av barnmorskorna.

 Edqvist och Lindgren skriver i Jordemodern 6-2014 att vi är frikostiga med episiotomi. Det stämmer inte. Vi är eniga med dem att man skall vara restriktiv med episiotomi. Och om man lägger ett klipp, skall man klippa korrekt så att rupturfrekvensen minskar. Men vad är ett restriktivt förhållande till episiotomi? Är frekvensen på 40 % eller kanske närmare 10 %? Hur som helst, det finns inget stöd i litteraturen att man bör ha episiotomi frekvens på 5 % som man har i Sverige i dag.

Edqvist och Lindgren påstår att barnets vikt över 4 kg är en riskfaktor. Det stämmer. Men om man går noga igenom litteraturen, kan man dra en slutsats att om man får en sfinkterskada, väger barnet i 85 % av alla förlossningar under 4 kg.

Edqvist och Lindgren refererar till två artiklar i samband med detta. Först tar de fram en artikel av Räisänen et al. 2009 och skriver att man måste göra närmare 1000 klipp för att undvika en sfinkterskada. Men detta går inte. Då hade man en sfinkterrupturfrekvens i Finland på 0.6 % jämfört med över 4 % i Sverige (7 gånger större risk i Sverige mot Finland). Vidare under den tiden använde i stort sätt alla i Finland perinealskydd, man klippte betydligt oftare än i dag etc. Det gör att man inte kan jämföra statistik mellan två så olika länder som Edqvist och Lindgren gör. Det är mycket mer relevant att ta fram data från de Leeuw et al. 2008 och de Vogel et al. 2012, som konstaterar att man bör lägga fem klipp i samband med tång förlossningar och 12 klipp vid vacuum förlossningar för att undvika en sfinkterskada. Dessa holländare rekommenderar att man alltid skall klippa vid instrumentella förlossningar!

Vidare tar man fram en artikel av Karbanova et al. 2013 var man jämför mediolateralt klipp mot lateralt klipp. Karbanova påstår att det inte var någon skillnad mellan mediolateralt och lateralt klipp i en randomiserad studie. I den här studien gjorde man lateralt klipp 1-2 cm från klockan 6. Men när man utför ett korrekt lateralt klipp, klipper man från ett betydligt längre avstånd från klockan 6 eftersom perineum är så pass utspänd. Ärret efter klippet ligger ofta 1-2 cm från klockan 6; läs bl.a. Stedenfeldt et al. 2012. Karbanova har således lagt två klipp som liknar varandra. Inte så märkligt att man inte får någon statistisk skillnad!

Edqvist och Lindgren fortsätter och skriver att lateralt klipp är svårare att sy än mediolateralt klipp och att det tar längre tid att bli färdigt. Vi känner inte till detta. I Finland samt på kliniker i andra länder där man utför lateralt klipp, möter man inte den här typen av problem. Men där kan man både klippa och sy! Man har mycket att göra i Sverige. Kanske man borde börja upplärningen i barnmorskeutbildningen?

 

I Jordemodern 6-2014 kritiseras vår metod för att skydda perineum. Vår metod är den enda som är vetenskapligt beprövad. Vi håller fast vid den finska traditionen (klassiska handgreppet) som praktiserades redan på 1700-talet. Att Jansova et al. har kommit fram till att handgreppet minskar spänningen på perineum är inte överraskande för oss.

I Jordemodern rekommenderar Edqvist och Lindgren att man skall hålla ena handen på huvudet vid behov för att kontrollera farten. Deras metod har inget som helst vetenskapligt stöd. Att använda Edqvist´s och Lindgren´s metod har delvis bidragit till den situation vi har i dag i Sverige. Kom ihåg att Sverige är bland de två värstingarna i OECDs statistik på spontana förlossningar (förlossningar barnmorskan handlägger).