Vad vet vi barnmorskor och doktorer som varje dag förlöser kvinnor om deras liv efter en sfinkterskada? De flesta vet säkert inte så mycket.  Våra liv går ju vidare utan variga men. Vi glömmer, det är bara ”något som händer” under en förlossning. Helt naturligt.

Hon födde sitt barn 2011 och fick en sfinkterruptur gr 3. Hon fick inte rätt diagnos eller behandling, först ett år och åtta månader senare opererades hon för första gången. Att söka hjälp för sina besvär innebar att hon kände sig hånad och förlöjligad av oss inom vården.

Den här kvinnan beskriver sakligt och realistiskt sina besvär och handikapp. Hur livet är när man är drabbad och inte har förmågan att kissa och bajsa normalt. Vården ställer sig oförstående till dessa problem och hur de påverkar livet.

Att acceptera skadan har tagit lång tid. Mycket tid och energi har gått förlorad till detta.  Bitterheten är svår att svälja.

Hon bloggar om sin skada Helaunderlivet.wordpress.com Vi kan varmt rekommendera att läsa bloggen. Hon är mycket påläst och har verkligen analyserat både sin egen situation såväl som den svenska förlossningsvården.  

Hon tänker så som vi; om fler kvinnor ställer krav innan skadan är skedd så leder detta till bättre vård för alla kvinnor.

Bloggen är en väckarklocka - speciellt för oss som har ansvaret för förebyggandet av skadorna.

”FÖRLOSSNINGSVÅRD TAR INGET ANSVAR: DE VILL INTE ENS ERKÄNNA ATT DET ÄR ETT EXISTERANDE PROBLEM”

1 kommentarer

Kerstin

19 May 2016 21:19

I först stycket här tycker jag att ni sätter fingret på något viktigt; om man hade en mer sammanhållen vårdekedja kanske skulle kanske kvaliteten bli bättre? Barnmorskan/läkaren som sytt borde själv ta ev återbesök osv. Kanske skulle det också bli bättre om man inte kunde bolla runt patienter mellan kliniker/enheter, typ "det gäller att se till att det går rätt till från början, annars blir det dyrt även för oss i längden".

Kommentera

Publiceras ej