På många förlossningar vill man förebygga allvarliga rupturer v/förlossning. Vi har publicerat vårt koncept på vår hemsida. Nu ger vår vän, barnmorskan och vårdutvecklaren Kristina Holmsten från Hudiksvall, tio råd för dem som vill göra en skillnad! Gå in på vår hemsida: www.notears.se

Goda nyheter för födande i Jämtland. Vi föreläste i Östersund om förebyggandet och kommer att handleda personalen i perinealskydd september-oktober 2016 där. Vi ser fram emot vår vistelse på Östersund förlossning!

 

I många medier skrivs om förlossningskrisen i Stockholm. Oron för att överhuvud taget få en förlossningsplats är stor. Det råder brist på personal på varje förlossning, situationen är kaosartad. Varje sommar kämpar alla förlossningar runt om i Sverige med samma problematik, platsbrist, personalbrist, mycket övertid mm. Stockholm är inte unikt.

Man relaterar personalbristen och förlossningsplatser till allvarliga bristningar, sfinkterrupturer i Stockholm. Det finns inget vetenskapligt bevisat underlag att barnmorskans stress, ”dålig” bemanning på förlossningen eller liknande skulle öka risken för en gr 3-4 bristning i underlivet.  Detta är en ny bortförklaring.

I Sverige har de flesta kvinnor en barnmorska närvarande/assisterande i utdrivningsfasen. Så även i Stockholm. En ökad bemanning eller flera barnmorskor v/födsel är inte lösningen att reducera allvarliga bristningar. Helt avgörande för den födande kvinnan är förlösarens kunskaper i förebyggandet av allvarliga rupturer och hur förlösaren handlägger utdrivningsfasen.

Födande kvinnor har blivit en viktig del i det politiska spelet om förlossningsplatser i huvudstaden.  Barnmorskor och media har bidragit till en stor oro och otrygghet bland födande. Vad vill man uppnå?

 
 

Vi har läst igenom SBU:s artikel om anala sfinkterskador, här kommer de första kommentarerna.  Många saker är bra i dokumentet, inte minst att man äntligen skriver att man skall överväga att använda klipp vid instrumentella förlossningar. Sedan har utredningen bedömt evidensnivån korrekt på vissa fenomen som har spridits speciellt bland barnmorskor.

Vi skall dock inte glömma att utredningen är skriven av svenska kollegor. I dag leder Sverige sfinkterstatistiken i hela Norden och ligger på näst sämsta plats i hela OECD. Vid första läsningen finns några saker i rapporten som är tveksamma och värt att utvärdera närmare. 

För det första har författarna en överdriven tro på ultraljudsundersökningar direkt efter förlossning. Att utföra en ultraljudsundersökning efter förlossningen är långt ifrån okomplicerad. Det borde vara lätt att ställa diagnos vid inspektion av en total ruptur samt vid grad 4 ruptur men det är något svårare att sätta korrekt diagnos vid 3a rupturer (där ultraljudsundersökningen kunde hjälpa). Tänk bara på svullnaden i vävnaden som försvårar diagnostiken. Författarna har endast en artikel (Faltin et al) som de har utvärderat (i andra artiklar utfördes ultraljudundersökningen inte direkt efter förlossningen). Samtidigt underskattar författarna den digitala undersökningen. Man har bl.a. i England gjort en studie där man utbildade personalen att utföra en korrekt digital undersökning. Sedan kontrollerades status med ultraljudsundersökning. Resultatet var att man inte hade missat någon extern sfinkterskada och bara vid två tillfällen hade man missat två svårt upptäckta isolerade interna sfinkterskador. Vi tycker att man skall satsa på en digital undersökning i första hand. Den är mycket enklare att utbilda personalen i och den är betydligt billigare att införa än ultraljudsundersökningar. Dock är det ytterst viktigt att få mer forskning på ultraljudsdiagnostik.

”Klippfrekvensen har ökat efter utbildningsinsatserna.” Författarna borde läsa artiklar bättre. I artikeln från 2010 beskrivs det att de två sjukhus med bästa resultat inte visade någon skillnad i utförda episiotomier i slutet av interventionen!

Författarna konstaterar att ”Det finns en risk för att fokus på prevention kan medföra att skador underrapporteras eftersom vårdpersonalen premieras när man lyckats förebygga en bristning.”  SBU:s rapport skall vara ett dokument baserat på vetenskap och vetenskapliga publikationer. Här kan vi kräva referenser för påståendet, annars handlar det bara om för oss välbekanta bortförklaringar. Vår metod innebär inte bara förebyggning, vi har koncentrerat oss lika mycket på diagnostik, behandling och eftervård. Vi kan bara påminna: I grannländerna har man gjort kvalitetssäkrade dataundersökningar, så är inte fallet i Sverige. Vi tycker att man först skall ha samma kvalité i diagnostiken i Sverige som man har i grannländerna.

Vävnadens elasticitet kan variera och en del kvinnor har sannolikt lättare att brista än andra. BORTFÖRKLARING. Var har vi evidens och vetenskapliga artiklar här?

Angående kostnader och hälsoekonomiska aspekter finns nyare studier att ta del av (Xu et al. 2012). SBU har bara refererat till två äldre publikationer.

Dessutom innehåller rapporten direkta fel. Författarna skriver bl.a. att ”Detta har föreslagits vara anledningen till att andelen större bristningar i Finland var 13 gånger lägre än i Sverige [57]. Denna skillnad har nu minskat (hos förstföderskor i Finland 2,3 % jämfört med 6 % i Sverige).” I artikeln från 1998 skrivs att risken för en sfinkterskada var 7 gånger större i Malmö, inte 13 gånger (vid spontana vaginala förlossningar). Det går inte att jämföra resultat av den undersökningen mot dagens risk hos förstföderskor.

”Analsfinkterskada som upptäckts och suturerats på rätt sätt ger sällan kvinnan några besvär.” Oj! Vi skall inte glömma att litteraturen visar att 30-50% av korrekt sydda kvinnor har besvär någon gång efter förlossningen.

Sverige behöver nationella riktlinjer och en nationell handlingsplan för att ta itu med problemet. Vi fortsätter för att kämpa för födande kvinnor för att de skulle få ett fungerande liv efter födseln. I dag undervisar vi i Gävle som vill göra en insats för kvinnor i Gävleborg.