Det allra viktigaste för kvinnor måste vara att de inte får en allvarlig bristning vid förlossning, att FÄRRE ”brister hela vägen”, helt enkelt! Detta gör att de slipper med stor sannolikhet bekymra sig i framtiden. Enligt vetenskapliga studier får 30-50% av kvinnor som har blivit diagnostiserade och korrekt suturerade efter en sfinkterskada långvariga besvär. Dessa besvär kommer fram förr eller senare i kvinnans liv i samband med t.ex. klimakteriet. Man kan inte påstå att alla blir bra så länge man inte har nya vetenskapliga resultat att visa.

Det är ett basalt krav att personalen skall utföra en korrekt primär diagnostik, operera skadan så gott det går och ordna en korrekt uppföljning. Naturligtvis skall kvinnor få smärtlindring om det underlättar vid undersökning av omfattning av skadan efter förlossningen. Smärtlindring i form av lokalbedövning eller kanske lustgas vid behov kan vara nödvändigt. Om diagnosen är fortfarande oklar, undersöks skadan på operation under epidural- eller spinalbedövning.

Vad finns det för vetenskapligt stöd för nationella riktlinjer att bedöva alla förlösta vid undersökning? Det är betydligt enklare att lära barnmorskor att göra en bra diagnostik. Det är osäkert hur en bedövning efter förlossningen skulle hjälpa kvinnan om barnmorskan inte ens kan diagnostisera skadan. Först måste man kunna enas om undersökningsmetoder efter födseln på landsbasis. Att undersöka rektalt är förmodligen inte en vana på många förlossningar i dag? Att diskutera och införa bedövning är en sekundär åtgärd och förebyggningen av allvarliga bristningar måste prioriteras.

Kommentera

Publiceras ej